Musik i Riga.
Se även "Tema Ukraina": Fotoalbum Lviv - bilder av en stad

NÅGRA SEPTEMBERDAGAR I RIGA (2007)

Tankar före resan
En ny resa står för dörren, jag har väl ännu inte riktigt fattat att jag om fyra dagar ska flyga till Riga med mellanlandning i Kaliningrad, det gamla Königsberg där Immanuel Kant, han med det kategoriska imperativet, första gången såg världens ljus. Efter hemkomsten tänker jag här skriva ner mina intryck från resan. Och min medresenär Anders ska få berätta om sina upplevelser och tankar – om han vill. Jag har inte för avsikt att skriva en artikel som ger en mängd upplysningar om staden och inte heller berätta om Rigas historia, snarare är det våra upplevelser och reflektioner som kommer att stå i centrum.

Senaste gången Anders och jag reste tillsammans var för tretton år sedan då vi gjorde en tågresa till Rom. Anders besök utanför Sveriges gränser sedan dess har varit minimala. Själv har jag rest av mig ordentligt under de gångna tretton åren. Nu är det hans tur, hoppas han ska få en bra resa – då får jag det också.

För Anders är Lettland inte vilket resmål som helst. Han har faktiskt en skvätt lettiskt blod i sina ådror. Anders morfars far, Nils, var nämligen en smålänning som sålde vävskedar i Lettland i början av 1900-talet. Han bodde i landet mellan 1898 och 1922. Fram till 1918, då mellankrigstidens självständighetsperiod inleddes, var Lettland en del av Ryssland. Nils gifte sig med en lettiska och fick sju barn med henne, ett av dem var Anders morfar. År 1922 återvände Nils till markarydstrakten tillsammans med alla barnen utom ett. Anders morfar var då 19 år gammal. Året därpå kom hustrun och det yngsta barnet till Sverige. I trakten kring Markaryd var vävskedstillverkningen en ganska vanlig födkrok på den tiden, och inte sällan reste man över till Lettland (som då var en del av det ryska riket) för att sälja dem. Hoppas att Anders vill berätta mer om detta, i så fall tar jag med det i denna artikel, eller så får han skriva en egen. Under senare år har Anders intresserat sig för sin morfars historia; han har bland annat varit med om att bygga upp ett vävskedsmuseum i Markaryds kulturhus.

Det är lustigt som det har slumpat sig i år. Inom loppet av två månader gör jag två resor i österled och båda gångerna tillsammans med någon som har familjeanknytning till resmålet. I juli och augusti reste jag tillsammans med en polsk kompis i bland annat Ukraina där han uppsökte släktingar han förut aldrig träffat – mormoderns svägerska och hennes barnbarn och barnbarnsbarn (se ”En resa i Galizien…” under ”Tema Rumänien”), och nu ska jag alltså följa med Anders när han äntligen ska få se det land där hans morfar för första gången såg dagens ljus. Jarek, min polske kompis, mötte sina släktingar i en by utanför staden Lviv. I går kastade jag en blick på kartan och kunde konstatera att också Riga ligger öster om Polen; Lviv och Riga ligger på ungefär samma longitud.

Jarek har fotograferat mig från sin dator i Polen under ett samtal på skype.

I veckan har jag förberett mig inför resan genom att läsa Att resa i Lettland av Pär Lindström. Det är en ypperlig bok. Den innehåller bland annat en ganska grundlig genomgång av Lettlands historia, men den är överskådlig och pedagogiskt utformad. Lettlands tragiska 1900-talshistoria – med massdeportationer och ockupationer – belyser han väl genom att berätta om några vanliga letters levnadsöden. Lindström är en verklig folkbildare. Här finns många kartbilder, foton, sammanfattningar (till exempel ”Kort om Lettland” på fliken) och små utvikningar. En stor del av gårdagskvällen ägnade jag åt boken. Jag tittade på kartan över Gamla stan och tänkte: snart är jag där. Det är spännande att stifta bekantskap med ett nytt land genom att läsa om det. Nytt språk – nya diakritiska tecken: ķ ļ ņ; andra kände jag igen från tjeckiskan: š ž. I bokens språkavsnitt ser jag att enstaka ord är rätt lika på lettiska och tjeckiska: fyra/šetri/čtyři (svenska/lettiska/tjeckiska); fem/pieci/pět; nio/deviņi/devět; tio/desmit/deset; tänder/zobus/zuby. Jag har aldrig tidigare varit i Lettland och kan ingen lettiska. Undrar om jag ska upptäcka några likheter mellan Lviv och Riga? Riga är större än Lviv, men inte så mycket större. En del av Lettland lydde under Polen från 1561 fram till 1772 (Riga från 1581 till 1621), och Lviv å sin sida var länge en polsk stad. I material om Lettland som jag beställde från Utrikespolitiska institutet (Landguiden) uppges att Lettland har polskspråkiga skolor. Jarek, kompisen i Polen, har berättat att det också ges ut tidningar på polska i Lettland. Och stiger jag in i någon av Rigas ortodoxa kyrkor förflyttas jag nog till Lviv, Tjernivtsi, Suceviţa, Humor och de andra ställena i Ukraina och Rumänien där vi ofta besökte ortodoxa kyrkor. En uppgift i Lindströms bok gjorde mig särskilt glad. Han skriver: ”På eftermiddagar och kvällar finns även linjetaxi, maršruta taksometru, minibussar som följer bestämda linjer till de olika förorterna.” Dessa två ord, ”maršruta” och ”minibuss”, slog en bro mellan Riga och Lviv. Kanske har även den lettiske maršruta-föraren en hög med lat bredvid sig? Också detta kände jag igen från Ukraina (även om det där gällde sedlar som skickades till maršruta-föraren): ”[På bussen:] Vid rusningstid hjälps folk åt: man räcker fram biljetten till någon som kan klippa och skicka tillbaka den.”

En kompis som har varit i Riga och dessutom rest mycket i Centraleuropa berättade för mig att Riga har en centraleuropeisk karaktär, vilket är överraskande med tanke på att staden ligger så pass långt norrut. Han har också berättat om de karakteristiska, låga trähusen i stadens utkanter. En annan kompis, som är mycket intresserad av Baltikum, berättade hur fascinerad han var av Ockupationsmuseet i Riga. Han gav mig också ett par kasettband med lettisk musik från första halvan av 1900-talet. Jag får värma upp med den musiken inför resan. Något jag ser fram emot är att botanisera lite grand i Rigas skivaffärer. Jag skulle gärna vilja köpa skivor med lettisk musik – körsång (som landet är så känt för!), operett- och kabarémusik, klassisk musik, och kanske något ryskt också (rysk körsång går inte av för hackor). Och kanske hittar jag också litauisk musik? Vi besöker kanske Skogsparken med den berömda sångestraden. Kanske gör vi en halv- eller heldagsutflykt till Jūrmala för att vandra utmed Rigabukten, se på vackra trävillor och andas frisk barrskogsluft.

Materialet från UI har en del tråkiga saker att berätta: ”Den allmänna hälsonivån i Lettland är låg jämfört med i andra EU-länder. Det beror framför allt på trångboddhet, dålig kosthållning, undermålig sanitet och utbrett skiftarbete. Hälsoläget har också påverkats negativt av miljöföroreningar. Ökad fattigdom har bland annat lett till spridning av tuberkulos.
[…] aborter, självmord och skilsmässor [är] relativt vanliga. Kriminaliteten är omfattande, liksom förekomsten av narkotika. Hiv-spridningen är snabb i europeiska mått mätt. Samhällets resurser till hälsovård har ansträngts hårt efter självständigheten 1991 och täcker inte behoven, även om Lettland har en hög andel läkare.”

Redan nu oroar jag mig lite för hemresan. Flyget avgår klockan sju på söndagsmorgonen. Tänk om vi försover oss!

Jag har pratat med Anders och frågat honom vad han tänker på så här dagarna före avresan. Han berättade att han nyligen besökt graven i Markaryd där hans morfars mor vilar. Hon bodde 40 år i Sverige och återsåg aldrig Lettland. Men nu ska han själv åka dit och det känns lite speciellt. Han ser fram emot att få lite semester, att strosa omkring och lära känna staden.

Det var allt. Jag återkommer efter resan. Då har vi förhoppningsvis något intressant att berätta. Då lär jag ha fått använda uttrycket ”Lūdzu vienu alu” några gånger. Och när vi firar lite grand den första kvällen säger vi säkert ”Sveiks!” Men nu: Uz redzēšanos!

Tankar efter resan
Så har då Anders och jag Riga-resan bakom oss. Det blev en bra resa, även om Riga som stad kanske inte riktigt levde upp till mina förväntningar. De var helt enkelt alltför högt ställda. Riga är en fin stad, utan tvekan. Den grundades på 1200-talet och har som alla städer strävats fram av tusentals händer. Staden har utsatts för grymma härskares barbariska handlingar (nazisterna brände ner en synagoga dit många judar tagit sin tillflykt; Stalin deporterade tusentals letter till Sibirien och andra avlägsna platser i Sovjet). Men staden har också upplevt styresmän av ett annat virke: ”Lettland fick 1922 en liberal, demokratisk författning, vilken tillförsäkrade minoritetsgrupper som tyskar, judar och ryssar en omfattande kulturell autonomi.” (Nationalencyklopedin) Staden skadades svårt under andra världskriget, men mycket av det skadade har restaurerats, till exempel Peterskyrkan. Det vore oerhört, ja, oändligt förmätet av mig att efter ett fyra dagar långt besök i staden säga ”nej, Riga höll inte måttet”. Därför gör jag inte det. Jag bara konstaterar att staden inte gjorde ett så starkt intryck på mig som jag hade trott att den skulle göra. Jag är nog lite av en stadsromantiker. Några gånger har jag i mina nattliga drömmar befunnit mig i en stad; jag har ingen aning om var den ligger eller vad den heter, men upplevelsen av förälskelse är stark. Platsen får mig att känna mig glad och upprymd, jag har hittat en skatt. Jag går runt och återser platser som jag tidigare (under samma besök) bekantat mig med. Hur staden ser ut har jag vaga begrepp om, men säkert är att där inte finns några flotta butiker, inga flotta bilar eller moderna hus i glas och betong, inget som är trendigt. I en dröm fanns ett litet torg (eller liknande) som utövade en stark dragningskraft på mig.

I vaket tillstånd har jag ett par gånger närmat mig den känsla som varit så stark i de nattliga stadsdrömmarna. I maj 2005 var jag i Marstrand för första gången. Jag kom i bil. Den sista sträckan dominerades av hav, himmel och klipphällar i alla de former. Vilken rikedom! Jag parkerade bilen på Koön och framför mig, på andra sidan vattnet, hade jag Marstrandsön. En fästning och ett trivsamt gytter av gammalmodiga trähus. Jag tänkte: varför ständigt resa till utlandet när Sverige har detta att bjuda på? Man går över ån efter vatten. Jag gick ombord på färjan och efter några minuter var jag framme på Marstrandsön. Min häpnad växte. Jag följde vägbeskrivningen som jag hade på ett papper; den korta sträckan fram till mitt mål kantades av olikartade, underbara trähus i milda färger – gult och grönt bland annat. Vägen bar lätt uppför. Jag vek av till höger och snart stod jag på ett torg i vars mitt det växte ett stort träd. Här låg det gamla rådhuset, en underbart vacker gammal byggnad. Tid och rum existerade inte längre – befann jag mig på ett torg i en idyllisk fransk småstad före automobilens intåg? Till vänster om rådhuset ledde en gata, kantad av trähus, ner till havet. Himmel, hav, lövverk, trähus i olika färger, tystnad. En exotisk plats för den som aldrig brytt sig om att se efter vad Sverige har att erbjuda. Det var med stor förväntan jag gick in i rådhuset för att anmäla min ankomst till Rumänska årskonferensen, arrangerad av romanska institutionen vid Lunds universitet. En helg full av föreläsningar om Rumänien samt möten med nya människor hade inletts. Konferensen avslutades på söndagen med att vi gick runt Marstrandsön. En av de rumänska gästerna från universitetet i Cluj berättade för mig att också han besökt Gernik, en av de tjeckiska byarna i det rumänska Banatet (också den en dröm!). Kvällen innan hade jag försökt prata med hans kollega men inte lyckats så väl på grund av att hon nästan inte kunde någon engelska. Under promenaden slog det mig att jag kunde försöka med franska. Hon sken upp och utbrast på en härligt rumänskklingande franska: ”Ah, finalement nous avons trouvé un moyen de communication!” (”Åh, äntligen har vi hittat ett gemensamt språk!”).

České Budějovice i Tjeckien och Perugia i Umbrien är andra städer som jag förälskat mig i. Och så Lviv, förstås. Om Perugia skriver Karel Čapek i sin reseberättelse från Italien (Italské listy): ”Också Perugia är en dröm […].” Att vandra i Malá Strana i Prag eller i gränderna uppe vid borgen kan också vara en betagande upplevelse.

Men åter till Riga-resan! Vi flög från Kastrup. Flygvärdinnorna på Air Baltic utstrålade inte någon större glädje. Jag hade väl trott att man skulle bli bjuden på något att äta. Vi beställde var sin öl och fick betala 50 kronor för det. Kaffet bjöds vi dock på men det var ljummet. Från den moderna flygplatsen tog vi en buss in till centrum. Vi löste biljett av en konduktör ombord. Vi åkte genom ganska slitna områden med många trähus. De var fina men underhållet hade släpat efter. Vi steg av bussen i centrum och hittade till slut hotell Riga efter lite sökande.

När vi inrättat oss på vårt rum på sjätte våningen gick vi ut och bekantade oss med staden. Vi bodde i utkanten av Gamla stan. Vår första kväll tillbringade vi där. Vi gick på Riharda Vāgnera ielā, åt på en restaurang i närheten av de båda gillena (Gamla respektive Nya gillet), handlade lite i en jourbutik (tillhörande en norsk kedja), såg Domkyrkan på håll och drogs till den, gick förbi Ockupationsmuseet och beskådade det pampiga, återuppförda ”Svart-huvudenas hus”. Statyn framför museet föreställde dock inga munkar som vi först trodde utan de lettiska skyttarna som spelat en viktig roll i Lettlands 1900-talshistoria. Härifrån hade vi utsikt över floden Daugava. En påminnelse om andra världskrigets konsekvenser för Rigas bebyggelse fick vi när vi beskådade den dystra, långsträckta byggnaden mittemot ”Svarthuvudenas hus” och läste i guideboken att det uppfördes efter kriget; den tidigare, vackrare, byggnaden hade förstörts i kriget. Härifrån var det inte långt till Peterskyrkan. Dess fasad är väldig - bred och hög. Det är en vacker, jättestor tegelkyrka med ”knubbiga” och aningen svällande, oregelbundna former. Ett byggnadsverk att älska! Vi var trötta och återvände rätt snart till hotellet. Vi tittade på teve, lät oss översköljas av det lettiska språket. Lite ryska fick vi oss också till livs, samt engelska, för vi hade tillgång till BBC. Vi såg bilderna från demonstrationerna i Burma – bilder som visade storartat mänskligt mod.

I dag tänkte vi följa det förslag på stadspromenad som finns i Pär Lindmarks guidebok Att resa i Lettland. Allra först beskådade vi vaktavlösningen vid det vackra frihetsmonumentet. Därefter var det meningen att vi skulle ta oss upp i Peterskyrkans torn, men kyrkan var tyvärr stängd för reparationsarbeten. I stället gick vi till Ockupationsmuseet. Jag tror att det var på vägen dit som vi hejdades av en äldre kvinna. Hon hade några vykort i handen. Hon förklarade att livet var mycket svårt i Lettland. Vi köpte vykort av henne och hon blev glad över pengarna: ”Det räcker till en frukost”, sade hon strålande. Inte mycket senare mötte vi en man som ville sälja något, men då var våra hjärtan redan förhärdade. Min uppfattning är att det fanns ganska många tiggare. Ockupationsmuseet stod alltså på tur. Museet fanns redan under den sovjetiska tiden, men då var det förstås den sovjetiska versionen av historien som förkunnades. Gratis inträde och i entréhallen en korg med äpplen. Den engelskspråkiga skylten uppmanade besökarna att ta för sig: Var inte hungrig när du besöker museet! På en skylt i entréhallen fanns kartor som visade Europas gränser vid olika tillfällen under 1900-talet. Några av breven som Anders morfars far skickade hem till Småland var skrivna i en stad som hette Mittau. Hittills hade inte Anders vetat var Mittau låg, men nu såg han att det namnet användes på en av kartorna och att samma stad hette Jelgava på en annan karta. Museet var mycket intressant, pedagogiskt och överskådligt. Det berättade om Lettlands 1900-talshistoria. Om första världskriget som sargade landet svårt (då en del av det ryska riket), om striderna mellan letter, tyskar och ryssar som fortsatte efter första världskrigets slut, fram till 1920. Om självständighetsperioden 1918-1940. Om den sovjetiska ockupationen som inleddes i juni 1940 (i enlighet med överenskommelserna i Molotov-Ribbentrop-pakten), om deportationerna. Om det tyska anfallet 1941 som satte punkt för ett år av sovjetiskt styre. Om letternas reaktioner inför tyskarnas ankomst: många hälsade dem som befriare från den röda terrorn. Om lettiska SS-förband, om letter som stred för tyskarna. Om letter som gömde judar under kriget med det egna livet som insats. Om likheterna i den ryska och tyska propagandan som riktades mot letterna. Om hur tyskarna, i syfte att misskreditera bolsjevikerna, öppnade massgravar med lettiska offer för den sovjetiska terrorn (de hade mage att själva ta ordet ”terror” i sin mun). Om Sovjetunionens återockupation av Lettland 1944. Om den svenska baltutlämningen. Om åren av sovjetiskt styre fram till självständigheten i september 1991. Här fanns fotografier på den fantastiska manifestation som ägde rum den 23 augusti 1989. Då – på femtioårsdagen av Molotov-Ribbentrop-paktens undertecknande – fattade invånarna i Estland, Lettland och Litauen varandras händer och bildade en mänsklig kedja från Tallinn till Vilnius, via Riga. När vi besökte museet pågick en guidning av en grupp skolelever på engelska.

Efter Ockupationsmuseet väntade Domkyrkan. Denna magnifika tegelkyrka var dock inte lika magnifik på insidan. Den har länge använts som konsertsal. En mycket vänlig äldre man stod vid utgången. Han svarade beredvilligt på våra frågor och visade också intresse för vem vi var. Han pratade utmärkt tyska. Han berättade att det svenska kungaparet besökt kyrkan. Svenskporten var nästa punkt på programmet (fast vi hittade den aldrig, vi hade ingen bra karta) och därefter Kruttornet. Dags att lämna Gamla stan och besöka den nyare delen av staden. Här var gatorna raka och långa, de bildade ett rutmönster. Vi rörde oss dock inom ett ganska begränsat område. På ett ganska trendigt kafé, inrymt i ett vackert trähus, drack vi kaffe och estnisk likör (Vanna Tallinn). Sådana gamla trähus låg insprängda här och var mellan de mer gediget borgerliga husen. Vi gick längs den stora shoppinggatan, vid vars slut (eller början) frihetsmonumentet ligger. Vi såg klädaffärer som lika gärna kunde ha legat i Stockholm. Vi bestämde oss för att gå till marknaden bakom järnvägsstationen. På vägen dit slank vi inom ett rysk-ortodoxt kapell vid korsningen Brīvības ielā och Lāčpleša ielā (om jag minns rätt). När vi kom till marknaden höll man på att stänga och vi bestämde oss för att komma tillbaka nästa dag. Vi gick in i en av de vid det här laget tomma marknadshallarna (i zeppelinar-hangarerna) och köpte något att äta och dricka på hotellrummet (här var det mycket billigt). Vid ingången till affären stod en vagn med påskriften ”pelmeni” (ett slags rysk tortellini). Försedda med livets nödtorft styrde vi stegen mot Jesus-kyrkan i närheten av Stalinkrokanen. Det är en vacker träkyrka i empire-stil. Jag tittade in som hastigast. I kyrkan fanns gott om människor i olika åldrar som stod och pratade medan andra höll på att gå därifrån. Kanske hade där just hållits gudstjänst. Vi gick tillbaka till vårt hotell.

Nästa morgon tog vi sikte på marknaden. Det var en gråkulen dag. Marknadsområdet var jättestort och här kunde man köpa det mesta: kläder, skor, frukt och grönt. Så många försäljare, tänkte jag, här finns nog många som aldrig får sälja något. Som förläggare kan jag känna med dem. Vi besökte också saluhallarna, inrymda i de intilliggande zeppelinar-hangarerna. En uppvisning i mångfald!

Efter marknaden tog vi spårvagnen ut till Brödrakyrkogården och därifrån vidare till Skogsparken och sångestraden. Den senare hittade vi till slut fram till – tror vi! – men där pågick byggnadsarbeten och någon estrad såg vi aldrig till. På kvällen strosade vi runt i Gamla stan. I ett gathörn, inte långt från frihetsmonumentet, satt ett äldre par och spelade underbart. Hon dragspel och han gitarr. Det kunde vara en tango eller en version av Lilli Marleen. Nästa kväll gick vi tillbaka till samma plats – och där satt de och spelade!

Musik i Riga.

Vi hittade ett vandrarhem som hade en hemtrevlig, engelskinspirerad pub. En trevlig miljö att vistas i. Innan vi gick tillbaka till hotellet gick jag in på en restaurang som skulle ha kunnat vara hämtad ur en Familjen Flinta-film (en liknande restaurang fanns i närheten av järnvägsstationen). Här serverades ryska maträtter. Jag åt en god soljanka.

På lördagen tog vi tåget till Jūrmala. Till denna gamla badort åkte rätt många svenskar på badsemester när förra seklet var ungt. Här finns många fina gamla villor, ofta i trä. Vi gick in i en liten bokhandel som mest sålde ryska böcker. Väl tillbaka i Rigas centrum strosade vi runt i Gamla stan och i området strax norr om frihetsmonumentet. Utanför den rysk-ortodoxa katedralen fanns polisavspärrningar. Några poper stod och pratade med några kyrkobesökare. Vi tog oss in i kyrkan och fick vara med om ett imponerande skådespel: den ortodoxa kyrkans liturgi. Kyrkobesökarna stod upp. Bakom en rikt utsmyckad vägg, ikonostasen, finns altaret. Framme vid ikonostasen rörde sig flera poper. Ikonostasen har tre dörrar, bakom den mellersta står altaret. Då och då slank en pop in eller ut genom någon av sidodörrarna. Plötsligt kom en rad poper, iförda ornamenterade skrudar i guld och orange, tågande ner mot församlingen, i riktning mot kyrkporten. Någonstans mitt i kyrkan stannade de och ställde upp sig på två led, vända mot varandra. I ändan närmast kyrkporten stod en knubbig kille i tolvårsåldern med ett rökelsekar i handen. I ändan närmast ikonostasen, vända mot denna, stod två poper. De sjöng och avlöstes emellanåt av fantastiskt vacker körsång. Framför dem stod två poper, vända mot varandra (följaktligen hade de ikonostasen på sin högra sida). Vi stannade ett tag och gick sedan ut igen på en promenad. Av någon anledning återvände vi till katedralen och då pågick gudstjänsten fortfarande. Vid vårt första besök lade jag märke till två små pojkar som tålmodigt stod där tillsammans med sina föräldrar. Den minste pojken tittade storögt på skådespelet med sina mörka ögon. När vi kom tillbaka, efter kanske en eller två timmar, var pojkarna kvar. Nu befann sig poperna framme vid ikonostasen. Hela tiden sjöngs det; en pop och kören turades om. Med jämna mellanrum gjorde hela församlingen korstecken. Inte långt från ikonostasen stod en kvinnlig polis. Vi frågade tyvärr aldrig någon vad det var som pågick i katedralen. Rätt som det var drogs ett förhänge ner över ikonostasens mellandörr, kanske var nu gudstjänsten slut? I varje fall gick vi ut. Utanför kyrkan fanns tiggare och Anders gav dem en slant. Kvällen tillbringade vi i Gamla stan på vårt stamställe, vandrarhemspuben.

Vi hade beställt en taxi till flygplatsen vid femtiden på söndagsmorgonen. Vi kom upp i tid och skjutsades av en rundlagd, glad dam som lyssnade på skvalmusik från en rysk kanal. På planet drack jag en kopp kaffe och för den betalade jag en lats. Ingen vidare service.

Resan var över. Konsthantverksmuseet, Alberta ielā med sina jugendhus och kvarteren med gammal låg trähusbebyggelse söder om Gamla stan fick aldrig något besök av oss. Men vi fick se så mycket annat...