För foton från resan (med åtföljande kortare texter), se: ”Oberlausitz – en bildberättelse” under Tema Tyskland.

I Lehndorf (sorbiska: Lejno) strax utanför Panschwitz-Kuckau. (Foto: Jarek Malicki.)

Det är med resmål som med böcker. Man lägger vissa på minnet och sätter upp dem på ett slags lista: dit vill jag åka, den boken vill jag läsa! Och rätt som det är gör man slag i saken.

När en polsk kompis, Jarre, och jag sommaren 2014 pratade om att göra en resa, slog det mig plötsligt: Görlitz! Jag hade läst att det är en fin stad, och dessutom lockade det faktum att den ligger både i Tyskland och Polen – en följd av att Polens gränser försköts västerut efter andra världskriget.

Görlitz/Zgorzelec gjorde mig inte besviken. Men att jag därutöver skulle bli så rikligt belönad var en överraskning. Vissa platser hade jag hört talas om, andra inte: Bautzen, Zittau, Herrnhut, Panschwitz-Kuckau, Crostwitz, Hrádek nad Nisou i Tjeckien. Än var vi i en sorbisk by med katolsk befolkning, än i en stad vars historia går tillbaka till 1700-talet då protestantiska trosflyktingar från Böhmen och Mähren slog sig ner på platsen. I Zittau befann vi oss i dreiländereck där Tyskland, Tjeckien och Polen möts. Språken runt oss växlade: tyska, polska, tjeckiska, sorbiska. Rofyllda gamla städer, fulla av skönhet och historia, ett kuperat, vänligt landskap.

Det blev en kort resa, sex dagar totalt, men innehållsrik – mycket tack vare Jarre som besökt trakten tidigare.  Jag startade i Malmö klockan 5.13 den fjortonde juli och var framme i Görlitz klockan 23.16. En lång resdag med färja och tåg.

Natten var varm, utanför järnvägsstationen satt några ungdomar och pratade, luften fylldes av deras röster. Jag gick längs fina borgarhus mot bron som tog mig över Neisse, till Polen, och vidare till Dom Sportowca där Jarre hade bokat in oss. Nästa dag kom han med tåget från Wrocław. Vi åt på den polska sidan och besökte en restaurang uppkallad efter mystikern Jakob Böhme (1575-1624) som föddes inte långt från Görlitz.

Det som Gisborne (Nya Zeeland) är för världen är Görlitz för Tyskland: den stad som varje dag först välkomnar solen.

---

Barn i traditionella sorbiska kläder.

Lausitz historia

Görlitz är beläget allra längst österut i Sachsen och därmed också längst österut i den tyska delen av Oberlausitz. Låt oss bekanta oss lite grand med dess historia innan vi fortsätter resan.

Lausitz delas upp i Niederlausitz (i förbundslandet Brandenburg) och Oberlausitz (i Sachsen). Landskapet är starkt förknippat med sin sorbiska befolkning. Lausitz är den tyska formen av det sorbiska namnet Łužica/Łužyca. Sorberna är ett västslaviskt folk som under folkvandringstiden slog sig ner i ett område som i väster avgränsas av floden Saale, i öster av floden Oder och i söder av Erzgebirge. I norr sträckte det sig till Frankfurt an der Oder. De tillhörde cirka 20 olika stammar. Ättlingar till två av dem - lusizer i Niederlausitz och milzener i Oberlausitz - har lyckats överleva in i våra dagar och utgör dagens sorber.

Strider mellan de slaviska stammarna och de germanska frankerna och sachsarna blev allt vanligare från slutet av 700-talet. Trots bittert motstånd lyckades inte sorberna stå emot germanerna. År 963 förlorade lusizerna sin politiska och ekonomiska oavhängighet; år 990 rönte milzenerna samma öde. Deras områden kom att delas mellan tyska markgrevar; sorberna kristnades.

Namnet Lausitz användes till en början endast med avseende på den norra delen av det lausitzka området (nuvarande Niederlausitz) men så småningom också på de södra delarna (Terra Budissin efter det sorbiska namnet på dess viktigaste ort, Bautzen). Benämningen Övre Lausitz började användas av böhmiska köpmän på väg norrut, till Lausitz. På 1400-talet dök den latinska benämningen Lusatia superior upp; indelningen i Övre och Undre Lausitz etablerade sig alltmer. Från 1319 var Lausitz (båda delarna) delvis, från 1370 fullständigt, underställt den böhmiska kronan. I Övre Lausitz hade det böhmiska inflytandet varit starkt ända sedan Vratislav II (den förste böhmiske kungen) på 1100-talet.

År 1346 ingick sex städer i nuvarande Oberlausitz ett förbund, ”De sex kungliga böhmiska städernas förbund”: Bautzen, Görlitz, Kamenz, Lauban (numera i Polen) Löbau och Zittau. Det kom att få en mycket stor ekonomisk betydelse. I dessa städer finner vi än i dag stora marknadsplatser.

Den ungerske kungen Mattias Corvinus erövrade Lausitz från böhmarna. Lausitz lydde under Ungern fram till hans död 1490.

År 1635 tillföll Nieder- och Oberlausitz kurfurstendömet Sachsen. År 1815 fogades Niederlausitz och en del av Oberlausitz till Preussen.

---

I Herrnhut.

En dag – tre länder

Tåget söderut till Zittau från Görlitz (40 minuter), därifrån vidare med buss till Herrnhut. På vägen passerade vi byar med vackert utsmyckade hus, så kallade Umgebindehaus (vad sägs om ett hus som på håll ser prickigt ut, målat i klara färger?). Snart var vi framme i Herrnhut som är hemvist för Evangeliska brödraförsamlingen. Här och i några grannbyar bor cirka 6 000 människor. För den som intresserar sig för protestantisk kyrkohistoria är Herrnhut ett begrepp. Herrnhut grundades år 1722 av protestanter som flydde från den hårda motreformationen i Mähren. Greve Zinzendorf upplät mark åt flyktingarna och gav rörelsen en pietistisk prägel. Brödraförsamlingen ägnar sig åt ett omfattande socialt arbete och även missionsarbete runt om i världen. Den svenska väckelsen under 1800-talet tog intryck av herrnhutismen.

Vi möttes av en idyll. Vackra hus i enkel barockstil men också andra stilar. Allt präglat av vänlighet och trivsel. Vi besökte det stora huset som rymmer stadens hjärta: den vita kyrksalen. Vi lade märke till Zinzendorf-gymnasiet och en skola för elever med särskilda behov: ”Förderschule Johann Amos Comenius”.

På en höjd ovanför byn ligger kyrkogården, eller gudsåkern som den kallas här.

Vi återvände till Zittau vars historia går tillbaka till 1200-talet. Smala gator, lugn och ro. Staden kallas för ”den rika staden” på grund av sin en gång blomstrande textilindustri. Till Zittaus sevärdheter hör de två fastedukarna. Den stora – ett textilkonstverk från 1472 som mäter 8,20 gånger 6,80 meter och visar 90 motiv ur den bibliska historien – kan beskådas i Heliga korsets kyrka (museum). Före reformationen användes den till att dölja altarrummet i Johanniskyrkan under fastetiden. Den lilla fasteduken från 1573 visar en korsfästelsescen och kan beskådas i franciskanerklostret.

Vi beundrade det stora marknadstorget med sitt gamla, väldiga salthus. Strax utanför stadskärnan ligger praktfulla gamla villor, framför dem välskötta, prunkande trädgårdar; en svag klang från kyrkklockor nådde våra öron.

Från Zittau tog vi tåget till den lilla staden Hrádek nad Nisou i Tjeckien. En resa på 11 minuter som till största delen avverkades på polskt territorium. Efter att ha styrkt oss med brödknödel, gulasch och öl i den näpna staden påbörjade vi vandringen tillbaka till Zittau. Väl framme där tog vi tåget till Görlitz. Jag var fullständigt ledbruten när vi till slut var tillbaka på Dom Sportowca.

---

Jag flankeras av Franz Zschornack och hans far i verkstaden i Chrósćicy (Crostwitz).

Sorbisk utflykt

Tåg till Bautzen  –  de oberlausitzka sorbernas huvudstad. Fina borgarhus i barockstil, borgen (Ortenburg) där det sorbiska museet är inrymt, Petri-domen, ruinerna efter Nikolaikyrkan och den intilliggande kyrkogården, sorbiska institutioner.

En buss tog oss till den lilla staden Panschwitz-Kuckau, berömd för sitt cistersienserkloster från 1248: Marienstern. Nunneklostret är beläget strax intill vattendraget Klosterwasser. På vår väg dit passerade vi en sorbisk grundskola samt ett hus på vilket en skylt minde om den sorbiske författaren J. Bart-Ćišinski.

Vi befann oss i triangeln Bautzen-Kamenz-Hoyerswerda som utgör det sorbiska språkets starkaste fäste i Oberlausitz. Byarna här är katolska. Språket talas hemma, på daghem och i affärer. Sorbiskan har två varianter: lågsorbiska (Niederlausitz) och högsorbiska (Oberlausitz). Man räknar med att det i dag i världen finns 15 000-20 000 människor som behärskar högsorbiskan; motsvarande siffra för lågsorbiskan är 5 000-7 000. De oberlausitzka sorbernas förbund, Domowina, arbetar för att språket ska hållas vid liv. Ett projekt – Witaj/Välkommen – syftar till att ge barn kunskaper i sorbiska redan på dagis. I Bautzen ger Domowina-förlaget ut en fyrsidig tidning som kommer ut fem gånger i veckan (en gång i månaden en fyrsidig version på tyska).

Vi bestämde oss för att lifta till byn Crostwitz (omnämnt första gången 1225), som har sorbisk grundskola och där cirka 90 procent av invånarna behärskar sorbiskan (och tyska, förstås). Den första bilen körde förbi, men vid det andra försöket fick vi napp. En kvinna vid namn Christina Zschornack tog upp oss. Hon var på väg hem till Crostwitz. ”Får jag bjuda på kaffe?” Först kom vi in i smedjan där hennes man och son, Franz, arbetade. Här bjöds vi på öl. Efter ett tag fortsatte vi en trappa upp och drack kaffe. En mycket trevlig stund med samtal om sorbiska traditionella dräkter och sorbiska seder. Vartannat år arrangerar staden en internationell folklorefestival, nästa gång 2015. Vi fick skjuts till en busshållsplats varifrån vi fortsatte mot Görlitz.

---

Görlitz.

Görlitz/Zgorzelec

Hemresedag. Förmiddagen ägnade vi åt Görlitz, alltså den västra stranden. De flesta husen är numera i mycket gott skick, endast några är kvar i DDR. ”Kartoffel/ Brot & Butter/ Milch” var målat direkt på väggen intill en träport vars rutor var inslagna. En förkrigstida fasad vars förfall måste ha inletts redan på den östtyska tiden. Var och en som sett hur staden såg ut kring 1990 (i mitt fall genom ett klipp på youtube) måste dra en oändligt djup suck av lättnad över återföreningen, trots alla svårigheter den också kan ha inneburit. Det östtyska uttrycket ”Ruinen schaffen ohne Waffen” (Skapa ruiner utan vapen) är talande. Endast en mycket liten del av städernas bestånd av äldre hus, många kulturhistoriskt värdefulla, kunde underhållas - resurser saknades. Resten förföll eller revs. Människor fick flytta in i hus bestående av prefabricerade plattor utanför stadskärnorna. Görlitz var 1989 rätt illa ute. En stad vars äldsta skriftliga belägg härrör från 1071. 

På grund av dess läge - huvuddelen, inklusive den gamla stadskärnan, är belägen på Neisses västra strand - kom större delen av staden att tillhöra Tyskland efter andra världskriget. Den mindre, polska delen har en mer vardaglig prägel. Om den tyska, med sina arkitektoniska dyrgripar, utgör finrummet så kan den polska, med sin doft av bigos, żurek och pirogi, liknas vid köket.

Görlitz/Zgorzelec 2014: en tudelning som inte förefaller göra ont, en gräns utan gräns. På den östtyska tiden, och i synnerhet efter Solidarnośćs grundande 1980, var den säkert mer kännbar. Det året införde de östtyska myndigheterna inskränkningar i resandet till Polen. Utvecklingen i grannlandet gav Honecker skrämselhicka. Kulturen var friare där. Jazzscenen blomstrade och litteraturen hölls inte i lika strama tyglar. 

Avslutningsvis några ord om en minnestavla i Zgorzelec. Den tvåspråkiga texten (grekiska och polska) flankerades av kolonner med joniska kapitäl och kröntes av ett triangelformigt gavelfält (tympanon). Tavlan berättade: mellan åren 1949 och 1950 kom 14 500 grekiska flyktingar till Polen. Grekerna i Zgorzelec blev en del av staden och bidrog till dess utveckling. Tavlan var uppsatt av Föreningen för greker i Polen, avdelningen i Zgorzelec. (Efter det kommunistiska nederlaget i det grekiska inbördeskriget var det många stridande som sökte en framtid i olika länder i Östeuropa.)  På annat håll i staden såg jag affischer som gjorde reklam för en internationell grekisk sångfestival. Vad skulle passa bättre där än ”Kwiat/ Λουλούδι” (Blomman), med sång av Grzegorz Turnau (polska) och Giorgos Dalaras (grekiska)? 

På eftermiddagen skildes Jareks och mina vägar. Han hoppade på Regiotåget mellan Dresden och Wrocław och jag åkte mot Cottbus.

 Källor:

Wo Krabat das Zaubern lernte. Unterwegs in der sorbischen Oberlausitz (Domowina-verlag, Bautzen, 2010)

Nationalencyklopedin

Bundeszentrale für politische Bildung: https://www.bpb.de/apuz/304328/eine-kurze-geschichte-der-lausitzen

Die Sorben in der Lausitz (Domowina-verlag, Bautzen, 2003)

Siegfried Schlegel: Die Oberlausitz. Ein liebenswertes Stück Deutschland (Husum, 2013)

Broschyren “Herrnhut kleine Stadt von Welt”, utgiven av Stadt Herrnhut 2013

Broschyren ”Zittau. Die Reiche”, utgiven av Stadtverwaltung Zittau